Hur kan utvecklingen av läran om innehav av utrustning göra det möjligt att utöka arméernas format?

Medan arméernas format kommer att förbli oförändrat i nästa LPM av budgetskäl, skulle en ny modell för att inneha försvarsutrustning potentiellt svara på framtida utmaningar.

I slutet av 60-talet och början av elektroniska system ombord upplevde militär utrustning en mycket snabb tillväxt i prestanda och kapacitet. Samtidigt ökade också deras anskaffnings- och genomförandekostnader dramatiskt, långt över ökningen av militärbudgetar.

I ett försök att upprätthålla formaten och framför allt den operativa kapaciteten, åtog sig militären och industrimännen att förlita sig på två egenskaper som möjliggjorts tack vare bidragen från elektronik och informationsteknologi, nämligen utrustningens mångsidighet och deras skalbarhet för att utöka den effektiva liv i krafterna.

Un Rafale att ersätta dem alla

Så här Rafale Franska, designad från början av 80-talet, gjorde det möjligt att ersätta, på egen hand, de åtta jaktplansmodellerna i drift inom de franska arméerna, flygplanet är både ett stridsflygplan som Mirage 2000C och Crusader, ett attackflygplan som Jaguar, F1CT, 2000D och Super Étendard, ett spaningsflygplan som F1CR och Étendard IVP, och ett strategiskt strejkflygplan som Mirage 2000N.

När det gäller skalbarhet har Dassault-flygplanet, som fortsätter att samla exportorder mer än 20 år efter det att det togs i bruk, hittills upplevt inte mindre än 5 iterativa standarder, från F1 för luftöverlägsenhet ombord till F -3R mångsidig multiroll, och kommer att utvecklas ytterligare med nästa F4- och F5-standarder, vilket tar enheten till tröskeln till den 5:e generationen.

Förlängningen av utrustningens livslängd, tack vare skalbarhet, såväl som deras mångsidighet, gjorde det möjligt för militära planerare att svara på format- och kapacitetsfrågor under budgetrestriktioner, ytterligare förstärkt av de berömda "fredens fördelar" efter sovjetblockets kollaps.

De franska flygvapnen, liksom britternas eller amerikanernas, upplevde djupgående minskningar i storlek och nådde 65 % för dessa tre länder och mer för länder som Tyskland och Belgien.

Men det som var ett svar på ett omedelbart problem förvandlades med tiden till ett paradigm som styrde inte bara format utan också policyer för ägande av utrustning. Alltså generationens flygplan Rafale, Som Typhoon Europeiska eller svenska Gripen, planeras vara kvar i drift efter 2060, mer än 60 år efter att de tagits i bruk.

När det gäller deras efterträdare, såsom NGF för FCAS-programmet, Tempest eller NGAD, kommer de att behöva behålla linjen till 2100, medan de kommer att träda i tjänst från 2035 eller 2040. Detsamma gäller i fältrustningen, och i mindre utsträckning, inom området stridsfartyg, som alla nu är designade för en utökad operativ livslängd tack vare förbättrad skalbarhet.

De franska arméernas format är handikappade av kostnaderna för nya program som FCAS
FCAS-programmets Next Generation Fighter är designad för att vara i drift i över 60 år

Gränserna för den nuvarande besittningsdoktrinen

Intuitivt är denna strategi vettig. En utveckling som kostar mycket mindre än att skaffa, och därför att utveckla en ny enhet, ju mer man förlänger livslängden på en utrustning tack vare successiva utvecklingar, desto mer bör den visa sig vara ekonomisk att implementera.


Det finns 75 % av denna artikel kvar att läsa, prenumerera för att få tillgång till den!

Logo Metadefense 93x93 2 Försvarspolicy | Försvarsanalys | Stridsflygplan

den Klassiska abonnemang ge tillgång till
artiklar i sin fullständiga versionoch utan reklam,
från 1,99 €.


För vidare

3 Kommentarer

Kommentarer är stängda.

SOCIALA NÄTVERK

Senaste artiklarna